Publicerad av Sommaren 2019 förlorade ett spelbolag sin svenska licens för första gången sedan licenssystemet infördes ett halvår tidigare. Beslutet blev startskottet för en diskussion som pågår än i dag och som handlar om något större än det enskilda bolaget: vad händer om reglerna blir så strama att spelare söker sig till sajter utanför systemet? Den frågan har ett namn i spelpolitiken, och det är kanalisering.
Vad som faktiskt hände med licensen
Bolaget bakom Ninja Casino, SafeEnt Limited, fick sin licens återkallad den 12 juni 2019. Det var den första återkallelsen sedan licenssystemet infördes, och beslutet fick stor uppmärksamhet.
Grunderna för beslutet är värda att återge i sin helhet, eftersom det är där själva tillsynen syns. Spelinspektionen konstaterade att kunder hade kunnat spela bort stora belopp utan att bolaget reagerade som omsorgsplikten kräver, och att kunder kunnat spela långt över de insättningsgränser de själva satt. Till detta kom allvarliga brister i arbetet mot penningtvätt. Det var alltså inte en enskild överträdelse utan flera, i olika delar av regelverket samtidigt.
Ägarbolaget begärde att beslutet skulle pausas i väntan på prövning. Förvaltningsrätten avslog den begäran den 20 juni 2019, vilket innebar att stängningen stod fast.
Det som är mest intressant i efterhand är hur det gick för varumärket. Ninja Casino finns i dag åter på den svenska marknaden, men under en annan licenshavare än den som förlorade tillståndet. Det illustrerar en poäng som är lätt att missa: licensen tillhör bolaget, inte namnet på sajten. Ett varumärke kan försvinna och komma tillbaka i någon annans regi, och det enda sättet att veta vem som faktiskt står bakom är att slå upp bolagsnamnet i Spelinspektionens licensregister.
Branschens invändning
Kritiken mot regelverket kom inte bara från enskilda bolag utan från branschföreningen BOS, som företräder operatörer och spelutvecklare med svensk licens. Invändningen gällde framför allt bonusregeln i spellagens fjortonde kapitel, som innebär att en licenshavare bara får erbjuda bonus vid spelarens första speltillfälle.
Argumentet var i korthet att spelen inom licenssystemet inte får upplevas som påtagligt sämre än de utanför. Om de gör det spelar det ingen roll hur många motåtgärder som sätts in, eftersom spelarna ändå kommer att söka sig bort. Just förbudet mot lojalitetsbonusar pekades ut som olyckligt, eftersom det tar bort en av de saker som får en spelare att stanna hos samma bolag över tid.
Föreningen har också återkommande framfört att flera av reglerna varit otydliga och svårtolkade, vilket gjort det svårt för bolagen att veta var gränsen går. Den kritiken är rimlig att ta på allvar: när tolkningen fastställs först genom tillsynsbeslut i efterhand blir det svårt att göra rätt i förväg.
Argumentet åt andra hållet
Mot detta står en lika tydlig linje. Bonusregeln kom inte till av misstag utan för att återkommande erbjudanden är ett av de mest verkningsfulla sätten att få någon att fortsätta spela längre än planerat. Ur ett folkhälsoperspektiv är det just den mekanismen som ska begränsas, och att den samtidigt gör licenssystemet mindre attraktivt är en avsedd konsekvens snarare än en bieffekt.
Det finns också en invändning mot själva resonemanget om kanaliseringsgrad. Om måttet på ett lyckat licenssystem enbart är hur stor andel av spelandet som sker innanför det, blir slutsatsen alltid att reglerna bör mjukas upp. Ett system som tillåter allt skulle nå nästan hundra procents kanalisering utan att skydda någon. Kanaliseringen är alltså ett medel och inte ett mål i sig.
Var den rimliga avvägningen ligger är en politisk fråga snarare än en juridisk, och det är därför diskussionen inte tar slut. Båda sidor har en poäng, och de mäter olika saker.
Språket, valutan och riktningskriteriet
En seglivad uppfattning i debatten är att spellagen har ett kryphål: ett spelbolag som håller sig till engelska som språk och euro som valuta skulle därmed kunna erbjuda spel i Sverige med bonusar, lojalitetsprogram och skattefria vinster på en EU-licens. Bedömningen görs på ett annat sätt.
Frågan om ett spel kräver svensk licens avgörs av det som kallas riktningskriteriet, och det är en samlad bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Att webbplatsen är på svenska och att insättningar och uttag kan göras i svenska kronor väger tungt, men det finns ingen regel som säger att engelska plus euro automatiskt placerar en sajt utanför kravet. Marknadsföring riktad mot Sverige väger också in, liksom andra tecken på att verksamheten vänder sig hit.
Skattedelen följer samma logik. En spelvinst är skattefri när spelet kräver svensk licens och anordnaren har den. Undantaget för spel inom EES gäller enbart spel som inte kräver svensk licens. Riktar sig sajten till svenska spelare utan att ha licens blir vinsten alltså skattepliktig, oavsett var bolaget har sitt tillstånd. Gränsdragningen beskrivs närmare i Skatteverkets rättsliga vägledning om spelvinster. Skyldigheten att deklarera en skattepliktig vinst gäller dessutom oberoende av vad Skatteverket redan känner till om den.
Vad som föreslås nu
Att riktningskriteriet är svårtillämpat har uppmärksammats även från lagstiftarhåll. I en promemoria som överlämnades i september 2025 föreslås att kriteriet ersätts av ett deltagarkriterium. Skillnaden är principiell: i stället för att fråga om spelet riktar sig till Sverige skulle frågan bli om personer i Sverige kan delta i det.
Skulle förslaget bli lag försvinner en stor del av det tolkningsutrymme som brukar beskrivas som ett kryphål. En sajt skulle inte längre kunna hävda att den inte vänder sig hit så länge svenskar faktiskt kan spela där.
Samma promemoria pekar på ett konkret skäl till att frågan brådskar. Olicensierade bolag skickar direktreklam till spelare som stängt av sig via Spelpaus, med budskap om att spel går att genomföra trots avstängningen. Det är en marknadsföring som riktar sig med precision mot dem som gjort ett aktivt val att skydda sig, och den når dem just för att avsändaren står utanför det svenska systemet.
Det är där resonemanget om kanalisering landar i något konkret. Frågan är inte om spelare hittar till sajter utan svensk licens, för det gör de. Frågan är vad som kan göras åt de aktörer som aktivt söker upp den grupp som är mest utsatt. På sajter som listar casino utan svensk licens saknas de verktyg som annars finns, och en jämförelse av casinon online med svensk licens beskriver därför en helt annan produkt än en lista över alternativen utanför.